Avslutningsvis skulle jag vilja säga...

Nu har sista föreläsningen varit för den här kursen och jag känner att jag fått väva samman alla de olika ämnen som media management-programmet innehåller.  Jag tror att jag kommer ha mest nytta av de juridiska kunskaperna som är otroligt viktiga för mitt framtida yrke. Den föreläsning som jag däremot blivit mest inspirerad av har varit den om hur informatörsyrket är för en offentlig anställd. Just på grund av att vi inte har någon praktik i utbildningen gav just denna föreläsning en betydelsefull inblick i yrket.

För övrigt har alla föreläsningsdelarna kompletterat varandra och ofta har det varit så att en tanke bildats i det senaste blogginlägget, för att senare faktiskt tagits upp i nästkommande föreläsning.  Jag tycker upplägget har varit bra på det sättet att jag direkt kunna återkoppla det jag lärt mig medan jag har tankarna färskt i huvudet. Men nu är det färdigbloggat för den här gången och jag hoppas att blogginläggen kommer väcka några tankar!

 

Kan internet göra oss fria?

I den sista föreläsningen för vår kurs gästade Annelie Ekelin som är lektor i medie- och kommunikationsvetenskap. Hon kom för att berätta om det som vi människor gör dagligen; deltagande på internet. Men finns det någon skillnad på att delta och faktiskt bli delaktig? Det gör det, enligt mig.

När Internet kom var förväntningarna stora för vad detta nätverk skulle göra för oss medborgare och demokratin. Äntligen skulle alla röster göras hörda. I Internets tidiga år fanns det många uttalanden om att internet skulle ”förändra människors sätt att leva, arbeta, leka och inhämta kunskap” (McChesney, 2001). Betydelsen av internet är lika stor som industriella revolutionen, bara det att istället för att det sker på hundra år sker det på sju år (Ibid). Vissa saker behöver ta lite tid för att även de konservativa ska kunna ta till sig det ”nya”. Så länge inte alla har gjort detta kan man knappast säga att internet utgör något demokratiskt hjälpmedel.

De e-tjänster som direkt har fört samhället i en positiv rikting är möjligheten att utföra bankärenden digitalt, deklarera online och skicka e-post. Till skillnad från Internets födelse surfar vi idag mer målinriktat för att tillfredställa våra behov. Internet håller på att bli mera av individmedium och mindre av massmedium (Hadenius, 2005). Men utnyttjar vi då Internets otroliga kapacitet till att påverka demokratin? Ytligt sett ser det ut som att demokratin blomstrar på nätet. Politikerna har sina bloggar och i forumen pågår ständiga diskussioner. Vid närmare granskning är det samma folk som diskuterar i forumen som förr var politiskt intresserade. Enligt Ekelin sker e-deltagandet då ny teknik och informatik görs tillgänglig för medborgaren. Men medborgare är inget man föds till utan detta fostras man till menar Ekelin. En tanke är då att medborgaren ska uppfostras till den engagerade människan som för samhället framåt.

Engagemanget finns nog också där, hos alla människor. Det gäller bara att fånga upp det och använda det konstruktivt. Det går bara att titta på Facebook så hittas engagerade personer från olika generationer. Så potentialen finns där, men problemet ligger nog snarare i bristen av förtroende för internet. Exempelvis kan man än så länge inte garantera att en folkomröstning sker på ett 100 % säkert sätt idag. Därför anser jag att internet inte är tillräckligt utvecklat ännu för att vi ska utnyttja det fullt ut. Vi kanske vill vara delaktiga i grunden men det digitala ramverket styr förutsättningarna för vår delaktighet.

Så till huvudfrågan, vad är skillnaden på e-deltagande och delaktighet? Eftersom jag missade just den här föreläsningen har jag tittat litet på vad mina kurskamrater har dragit för slutsatser i detta. Många har en skeptisk syn på just hur mycket ett inlägg i en politisk debatt egentligen påverkar. Att det visserligen går att delta, men sedan har man ingen aning om hur delaktig man varit i besluten. Detta kan jag hålla med om på sätt och vis. Idag måste man ha ett namn för att synas i den otroliga informationsmängd som finns. Så egentligen är det ingen större skillnad på nu och då, man måste ha kontakter för att ta sig fram och göra sin röst hörd.

Min slutsats är alltså att det visserligen finns en övertro och skepsis på internet och vad den kan göra för oss medborgare. Men i längden ökar den bara våra kommunikationsmöjligheter vilket åtminstone leder oss i rätt riktning. Även om jag om kanske sextio år, sist överlevande i mitt sociala nätverk och sitter på ålderdomshem, kommer jag kunna göra min röst hörd på debattforum på samma sätt som alla andra. På sås sätt kan internet göra oss fria. 

Refrenser:

McChesney, Robert W (2001) Rich Media, Poor Democracy: Communication Politics in Dubious Times. New York: The New Press.

Hadenius, Stig & Weibull, Lennart (2005) Massmedier: en bok om press radio och TV. Stockholm: Bonnier

Ett nätverk där allt är till salu

Första gången jag var inne på internet var i 12 års-åldern och då var det i princip en chatt på aftonbladet som var det mest spännande. På den tiden, i slutet av 90-talet trodde jag inte att internet skulle komma att ta så stor plats i mitt framtida liv…

Mycket på internet handlar om identitetsbyggande. Facebook och bloggar handlar egentligen bara om att vinkla sig själv. Hertzman nämner Habermas och hans teori i sin andra föreläsning; det kommunikativa handlandet. Vi i västvärlden har en bred massa som konsumerar det en annan massa i en annan värld producerar. Om man nu sätter Habermas ”Kommunikativa handlandet” i dagens perspektiv så räknas shopping inte längre bara är att betala pengar i utväxling mot en vara, utan också en form av kommunikation (Mattelart, 1998). Det är självklart ett statement vad som står på matkassarna eller shoppingpåsarna. Till och med Lidl spelar på detta fenomen i sin tv-reklam . Hela samhället och vardagslivet genomsyras också alltmer av medier. Därför är konsumtionen av varor alltmer en konsumtion av medier.

Just den virtuella världen stannade Hertzman lite extra på. Det finns en hel del spel där man lägger mycket tid och pengar. För något som egentligen inte finns! Fysiskt alltså. World of Warcraft är en sådan värld som fascinerar mig som icke spelande. Ju mer man spelar och ju mer status ens figurer har, desto mer pengar finns att tjäna. En sköld kan man få något tusen för eller varför inte göra om en person på blocket och sälja hela kontot på 2300 kronor! (blocket.se). Där har vi en identitet som är värd att vårdas.

Någon som blev miljardär på en bluff var Alexander Wiik som år 2000 blåste upp sin aktie till ett fantasibelopp eftersom han marknadsförde den så bra. Alex lyckades skapa en hysteri kring aktien trots att den egentligen saknade kunder, intäkter och fungerande teknik (den skulle lova snabbare internet). Med en stigning av 74000% på mindre än ett år var Alexander god för 80 miljarder sek. IT-kraschen kom och aktien föll tung. Dock hann Wiik, i sista sekunden, sälja av sina aktier precis innan. Man kan helt förstå att det var stor vrede hos alla de småsparare som såg sina pengar bli till förluster. Om detta sa Alex:

- “De sitter bara och grinar och tycker de sålde för billigt och inte fick en massa pengar och sen är det sån här avundsjuka som aldrig tar slut”. (Hamngren, A svtplay.se)

 

 

Referenser

Mattelart, Armand & Michèle (1998) Theories of communication. London. Sage

Föreläsning 281009 Fredrik Hertzman, HIK.

www.blocket .se, hämtad 281009, faktisk adress: (http://www.blocket.se/goteborg/World_of_Warcraft_80_pala__mage__rogue__lock_24178563.htm?ca=11)lingen av internet gått väldigt snabbt.

Hamngren, A: www.Svtplay.se hämtad 281009, faktisk adress: http://svt.se/2.81516/1.1162830/konsten_att_bli_miljardar_copy

I år kommer E-tomten

Det är exakt 50 dagar kvar till jul och för att slippa att trängas med folk väljer många internethandeln. Det är enkelt och smidigt att hitta ju det du vill ha. Just nu finns det tusentals av personer runt om i landet som dagligen bedriver egen business. Tradera har gjort halva svenska folket till entreprenörer!

Hertzman beskriver konceptet av ”The Long Tail” som egentligen är en försäljningskurva. Längst upp hamnar topplistorna som står för 80 procent av alla omsättning enligt 20/80 regeln. Att exempelvis vara författare eller artist har ju länge varit oerhört svårt eftersom affärerna måste ta in det som garanterat säljer. Jag som konsument har på så sätt ofrivilligt styrts in på bästsäljarna eftersom inget annat funnits. Därför kändes internet som en demokratisk bris som nu har gjort så att det är lättare att finnas på marknaden, även om man nischat sig. Internethandeln har kastat om de gamla reglerna och numera är det 98%-regeln som gäller. Det räcker gott och väl att en produkt säljs endast en gång i kvartalet. I och med att lagerkostnaderna är minimala får man ändå en omsättning. ”De största pengarna finns i de lägsta omsättningarna” (Kevin Laws, Föreläsning 3/11). Den digitala världen har alltså sänkt ner konstnaderna och på så sätt sänkt ”barriers to entry” enligt Porters Five forces model (Doyle, 2002) . Man hamnar alltså längre ner på ”svansen”. Detta händer dagligen genom bland annat sidor som Itunes och Spotify. Man hittar låtarna på Spotify och köper dem på Itunes. Vi går alltså mot en mer nischorienterad värld där vi inte vill vara som alla andra och det gäller även musiksmaken. Till en början trodde jag att sommarplågorna var ett minne blott. Men det som lockar den stora massa kommer fortfarande att sälja. Även i framtiden.

Och vi har antagligen bara sett början. Snart tar dagens barn, den så kallade @generationen vid som i princip är födda med en mobil i handen. De ser internethandeln som något självklart och mediainnehållsproducenterna kan jag tänka mig sitta och smida strategiska planer tills den dagen kommer då dessa blir köpstarka.

 

 Referenser

Doyle, Gillian (2002) Understaning media economics. London. Sage

Föreläsning 031109, Hik.

Moderna mediefeminismen tar vid

På andraplats i SF:s filmlista ligger en film med mycket inslag av spänning, våld och dramatik. Huvudrollskaraktären är en person som kan upplevas som kall och systematisk, men bakom skalet döljer sig en godhjärtad person Lisbeth Salander är filmens hjältinna och gör allt det som de typiska manliga hjältarna gjort i de flesta andra filmer, fast med den stora skillnaden att hon är kvinna.

Den senaste föreläsningen handlade om feminism och hur den utvecklats genom tiderna. Jag har sett Sverige som en mycket jämställt land jämför med omvärlden. Och till viss del tycker jag faktiskt att vi har lyckats bra i många avseenden något sena med den kvinnliga rösträtten. Det skulle dröja ända till 1921 för att en gift kvinna skulle få rösträtt. Jämfört med Finland som var först 1906. Med tanke på en 200 år lång historia av mansdominans finns det en förklaring till varför det ser ut som det gör, även i medierna.

Flickan som lekte med elden ser jag som ett exempel på en modern feminism. Att det inte ska vara självklart en man som gör alla de stereotypa hårda rollerna. För enligt könens så kallade existensvillkor så är det mannen som är den dominanta och utåtriktade medan kvinnan är introvert, hänsynsfull och känslosam .  Lisbeth Salander har alltså de typiskt manliga egenskaperna. En mer typisk bild inom cynismfeminism skulle kunna vara Lara Craft och Charlies Änglar (föreläsning 29/10). Kvinnorna använder sig av våld och vapen för att ta sig fram och är sådär typiskt ”starka”. Personligen tycker jag bättre om när media lyfter fram starka kvinnor, fast med feminina karaktärsdrag som de flesta kvinnor faktiskt kan känna igen sig i.

Det får mig att tänka på karaktären Carrie i serien Sex and the City. Hon har intressen som shopping, festa, resa, bruncha etc.  Men det blir aldrig någon fåfäng tillvaro utan hela serien lyser verkligen med fyra starka personligheter. Att lyfta upp de feminina egenskaperna bygger på en annan slags feminism som föreläsningen belyste, nämligen livmoderfeminism. Att de kvinnliga egenskaperna får samma status som mannens.

James Curran (2005) analyserar olika teorier om feminismen är död eller inte. Men det som verkar framkomma är ändå att den finns där, och utvecklas med tiden bland annat genom populära serier som just sex and the city och Ally McBeal. Att feminism på ett sätt har kommit att bli en livsstil. Man är feminist mer än att göra feminism. Och tack vare moderna tv serier utvecklas feminismen både nationellt och internationellt.

Jag tror att medierna kan bidra med mycket mer än nu. Det går att använda hur mycket fiktion som helst och varför inte göra fler serier som ställer kastar om våra invanda perspektiv på könsrollerna.

 referenser:

Curran, James & Gurevitch, Michael (2005) Mass Media and society. London. Hodder

Föreäsning 29-10-09: Genus och media.

Public Service - hur bra är det?

 

5 kronor och 25 öre varje dag betalar vi till Public Service för att de ska leverera ”public-service-aktiga” program. Vad kan man kräva för dessa pengar?

Idag delar SVT och TV4 på ansvaret för public service uppdraget. Men det är inte de enskilda programmen du betalar för egentligen. Det är principen om att kunna sända program oberoende politiska eller kommersiella intressen. Detta är möjligt tack vare TV avgiften som nio av tio av oss betalar (Radiotjänst hemsida 2009)

Enligt Hadenius (2008) ska public service hålla ett ”mångsidigt programutbud med hög kvalitet, liksom att utbudet ska präglas av folkbildningsambitioner”. Det kunde vara intressant att se vad exempelvis tv3 hade för någon policy i deras programutbud, helt enkelt för att jämföra. Dessvärre lyste den med sin frånvaro på hemsidan (www.tv3.se). Kanske är det ordet ”folkbildningsambitioner” som TV3 skräckas av, de gör ju underhållning och har faktiskt en stor del yngre tittare. Svt har ju som bekant kämpat en längre tid med att locka till sig just dessa yngre tittare. Barnprogrammen är säkrade, de rankas högt i Sverige med kvalitativt innehåll. Jag ser en tendens att när dessa barn senare bli tonåringar och lite äldre fångas de upp av de kommersiella kanalerna.

Det som däremot oroar mer än tillockandet av de yngre tittarna är hur regelverket ser ut kring public service.  Det är regeringen som har hand om tillståndsgivningen med public service kanalerna, medan Radio- och TV verket har hand om tillståndsgivningen av de andra kanalerna. Vi en kris har helt klart public Service kanalerna har nämligen den största genomslagskraften. Så vid nationella spridningen och vid regeringsskiften kan förutsättningarna ändras alltför snabbt (Hedenius, 2008).  Så om det är regeringsnämnden som har det yttersta ansvaret beror det alltså vem som styr. Vid kommande val kommer troligen Sverige Demokraterna att väljas in i Riksdagen och vad som kan hända sedan låter jag vara osagt. Men jag tänker: Berlosconi – RIA – monopol – främlingsfientlighet i ett blågult land.

Så hur ska detta folkbildande public service betalas? Som redan nämnt handlar det om några kronor per dag ändå är detta något som en del inte betalar. Den främsta anledningen till varför vissa låter bli att betala beror på att de tycker att licensen är för dyr. Studenter tycker jag borde få summan subventionerad. En del tycker att det borde gå direkt på skatten, vilket i och för sig också kan bli fel. Hedenius (2008) argument för att licensen ska vara kvar är att den summan blir direkt öronmärkt för public Service. På detta sett bevaras programföretagets integritet och självständighet. SVT play – tårtbiten har vuxit sig allt större i den statistiska cirkel som ägnas åt media per dag, av mig. Detta är exempelvis inte licensbaserat, än så länge. Men jag kan tänka mig att det kommer kosta inom en snar framtid, något som också Olof Hultén trodde under sin föreläsning. Frågan är ju då hur detta kommer att kunna finansieras i framtiden.  Eller för att citera McChesney (2001) ”Skandinaviens Licensbetalare undrar varför de ska betala för program som de lika gärna kan se gratis på kommersiella kanaler”.

 

Att budgeten avgör hur programtablån ska se ut talar sitt tydliga språk. Rent spontant, om det är så att lågkonjunkturen tvingar kanalerna att spara så har vi förklaringen på varför det är så pass många soffprogram överallt. Detta är billigt att producera för kanalerna, nyheterna däremot, tar störst andel av budgetkakan (Hedenius, 2008)

Sammanfattningsvis tror jag på Olof Hulténs poänger med att Public Service är bra för nationaliteten. Den lyfter fram kulturpolitiken och i och med EU kommer vi få ett mer enhetligt TV utbud, men olika nationella vinklar naturligtvis.

 

 

Källor:

Raditjänsten Vad får du för TV avgiften? www.raditjanst.se hämtad: 221009, faktisk adress: http://www.radiotjanst.se/sv/Public-service/

Hadenius, Stig & Wiebull, Lennart (2008) Massmedier: en bok om press, radio och TV. 8 uppl. Stockholm: Bonnier.

TV3 hemsida: hämtad 271009 faktisk adress: http://www.tv3.se/tv3-info

 

 

Mediernas makt

Igår hade vi en kvällsföreläsning som gick åt mediemaktens tecken. Jens Cavallin berättade om mediemogulerna som styr våra medier med en hand som genererar makt, pengar och kontroll. Är jorden platt eller är ägandet viktigt för egendom?  Speglar innehållet i sändningarna ägandet, eller skildras utbudet för allmänhetens bästa? Den som tror att innehållet i sändningarna är objektiv, tror samtidigt att Jorden är platt, för att citera Jens. Och visst pågår en viss censur för materialet som ska visas, Janne Josefsson kommer knappast att få gräva fritt i Bonnierhärvor om TV4 får bestämma.

De stora mediekonglomeraten som ägs av bland annat Murdoch har insett att det enda rätta är att istället för att tävla mot andra företag vore att samarbeta med dem ”it’s better …. If we are not aggressively attacking each other all the time”. På så sätt skiljer sig mediemarknaden åt från den klassiska marknadsekonomin man hittar i läroböckerna. Medierna har tagit makten ett steg längre och vet att samarbete ger mer makt. Tanken är ”make profits, not war” (McChesney, W, 2000). 

Bonnier har gått från majoritetsägare till ensamägare i TV4 och därmed har ägarkoncentrationen i de svenska medierna ökat ännu mer. Bonnier som idag redan äger DN, Expressen, Dagens Industri, Amelia, Vecko-revyn och Mix Megapol m.fl. har en makt över ett heltäckande nyhetsflöde som riktas till en bred massa i olika åldrar. Än så länge tycker jag mig inte ha sett någon anmärkningsvärd reglering i innehållet. Dock kommer knappast Bonnier att svartmålas i några recensioner av böcker, tidningar eller liknande i TV4. Det som däremot oroar är att det är fritt fram att köpa ägarandelar i media. De flesta länder har någon slags lagstiftning för att begränsa ägarkoncentrationen, men inte i Sverige. Rupert Murdoch, stormiljonär, lät alla hans 175 tidningar propagera för Irakkriget. I princip skulle han kunna komma över till Sverige och köpa upp våra medier. Jag tror därför på riskspridning så att vi inte sitter med ett maktstyre över något som är så pass viktigt som media.

Det som nu händer i den finska mediebranschen tyder på ett klassiskt slag av konsolidering av det slag som Jens Cavallin pratade om på föreläsningen. Finska Illka köper nämligen aktier i Alma Media och är uppe i en femtedel. Alma å sin sida vill köpa in sig i Telentum (Koivisto, K, hbl.se). Dessa två affärer visar klart hur tydligt behovet av konsolidering är i en bransch som nu under lågkonjunkturen kämpar med stora problem. Annonsörer och annonsintäkter sviker samtidigt som gratis nyheter på nätet konkurrerar hårt. Utan den typ av sammanslagningar och monopolliknande styre som bland annat Bonnier håller på med kommer kanske Journalistiken gå under. Eller i alla fall få det väldigt svårt. Det är viktigt att ha ett starkt företag bakom sig i svåra tider och vad gör man inte för att överleva?

Det känns som att mediabranchen kan ha gått ifrån en marsknadsekonomisk konkurrens till en monopolistisk marknad. Företagen har tagit det ett steg längre där de största inte bara längre överlever, de ska även stå ensamma på tronen.

Källor:

Katarina Kolvisto, Början till slutet för Alma Media. www.hbl.se, hämtad 221009, faktisk adress: http://www.hbl.fi/text/ledare/2009/8/12/d30751.php)

McChesney, Robert W (2001) Rich Media, Poor Democracy: Communication Politics in Dubious Times. New York: The New Press.